När man som vi gjort de senaste dagarna, städat, gnott, spolat och till viss mån strukturerat, så infinner sig efter ett tag en rätt så behaglig känsla där kroppen gnetar på med sitt, men där huvudet gör sig fri och tanken får tid till annat.


Som att skala potatis och handdiska, skalet tas bort per automatik, disken görs ren likaså, och då far tanken iväg med annat godis.
Läste nämligen häromdan en bok om Henri Matisse, den fantastiske målaren och tecknaren som började studera juridik och jobbade som advokatbiträde, men fick vid tjugoårs ålder blindtarmsinflammation, och hans mor gav honom en målarlåda att fördriva tiden med, det tidsfördrivet blev till ett färgsprakande liv, och den presenten glömde han nog aldrig.

Min egen favorit som jag minns och har kvar, är ett tittägg som innehåller sagan om Hans och Greta, och som jag fick när jag var sex år, jättefin!


Nu behöver ju inte allt vara i prylform, en tanke, känsla, kram och medmänsklighet är en present god som någon, men nog har det hur som helst haft betydelse på både gott och ont, vad som getts och fåtts genom åren.
Vad vore Mozart utan sin fiol han fick av far, kanske ändå en Mozart, kanske inte. Sen tycker vi väl alla att Hitler skulle fortsatt att använda sin målarlåda, om än med katastrofalt resultat, men vi har då trots allt sluppit den stora katastrofen.

Men den största gåvan man ger, men inte vet till vem, är att donera ett organ. Och den största gåvan man får, från en okänd vän, är ett nytt liv.
För inte ska vi väl ödsla energi på att jävlas med varandra, när livet är tillräckligt tokroligt och spännande, fullt av överraskningar och underbara människor som man kan ösa presenter och pussar på, för som man säger :
"Att skriva ett kärleksbrev till sin älskade, är som att rita en skinkmacka när man är hungrig"./eriksson