Min mamma Kerstin

Nu ska jag bjuda på en bit av det som driver mej i livet - mycket privat! Men se det inte som en sorglig historia utan se det som en morot! För att det som drabbade min mamma inte bara ska vara just ett sorgligt öde måste det vändas och användas till en drivkraft.

När min mor var 50 år drabbades hon av en stroke. Somnade frisk och vaknade totalförlamad och utan tal. Så fick hon leva i 18år. Som en gråsten men med tankar och känslolivet i behåll. Hon kommuniserade via sina ögon- tittade uppåt för -Ja och nedåt för-nej. Hon var alltså helt utelämnad till omgivningens initiativförmåga och medkänsla. Som 14åring förstod jag inte vidden av detta helvete!

Min farmor brukade säga -Man får inte mer än man orkar bära. Hårt och obegripligt hördes detta mej. Men nu några år efter att mamma har gått bort kan jag se att det var så. Att kunna skratta att kunna skoja att kunna le genom floder av tårar...det gjorde min mamma. Istället för att bli bitter, deprimerad och innåtvänd accepterade hon det som var henne givet. Hon gjorde det bästa av det hon hade.. Hon orkade bära sin situation.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo..se var du är och vad du kan göra av det! Se möjligheterna och inte hindren. Ta möjligheten att utvecklas som människa när tillfällen ges. Både i det stora och i det lilla. Jag försöker att ge mammas öde en mening genom att i allt jag gör vara mej själv och stå för det!/ak