Spelade spel igår, en rolig och träffsäker frågesport om att bete sig "typiskt svenskt", på gott och ont.

Lingon,lådvin och långkalsonger hette det, rekommenderas varmt nu när höstmörkret tränger sig på och första blötsnön har kommit. Levererar två frågor här: "Tycker du om att få oanmälda besök av släkt och vänner?", och: "Skulle du gå med på en deal där du fick 500.000kr om det samtidigt automatiskt innebar att den person du tycker mest illa om fick 20 miljoner kronor", och så fortsätter det, skoj som sagt och igenkännande...

Sen vete väl tusan vad som egentligen är "typiskt svenskt". Kan tycka att ord som civilkurage och socialt engagemang borde vara det i större utsträckning.

I ett land som får allt fler hemlösa, utvisar sjuka barn och där grannar kan ligga döda i månader, borde vi alla, göra och ta emot oanmälda besök från släkt, vänner och grannar, oväntat blir ofta roligt, och så kan man få sig en kopp espresso, om man har tur!

Kanske bidrar jag något den här veckan då jag är hund, kanin och akvariefiskvakt en vecka. Nära till Godset ett par dagar, har lite projekt på G som kräver lite och då kan jag ju stanna till lite extra. Sen har vi ju sällskap av varandra, även om akvariefiskarna inte utmärker sig som sällskapsdjur precis. Men fina är dom, neontetrorna, guppies och allt vad dom heter.

Har tagit upp akvarellfärgerna igen, har haft det svårt med dom, alltid! Dom kräver mer av en, och lever sina egna liv på nåt sätt, även sen dom lämnat penseln. Oljan är mer "lydig", och gör mer som man säger, oftast i allafall.

Så känns det, men nu har jag gett mej tusan på, att åtminstone få lite hum om hur de fungerar, och sen får vi se vad det blir av det. Kul är det, mitt i allt....:)

"När konst fodrar en förklaring, är det alltid något skumt med den"./eriksson

P.S En fråga till: "Händer det att du stör dig på människor som står stilla i vänstra "filen" i rulltrappan så att du måste harkla dig för att dom ska flytta på sig?"D.S

Ibland blir det inte som man tänkt sig, det blir banne mig bra mycket bättre!

Gjorde mig en liten byrå i stengods för ett tag sedan, med en utdragbar låda. Den fick stå lite offside ett par veckor och goa till sig lite, eftersom jag vacklade lite idémässigt när den var klar, och var tveksam till om den skulle få vara kvar överhuvudtaget. för vem vill ha en liten byrå i stengods, därtill i Raku ?

Och där stod den, tittandes på mej och jag tittandes tillbaka. Fick liksom inte till det i tanken, ska den vara som den är, avskalad, utan krusiduller och symbolik, eller ska den tas bort, eller byggas på. För många gånger har man ju en tendens att överarbeta och göra för mycket, och ibland stannar man upp för tidigt.

En lärare berättade om ett liknande problem han hade med en skulptur föreställande en kvinna som ramlade utför en trappa.

Trappan han hade valt var ingen mindre än Spanska trappan i Rom (heter faktiskt så), som han tillverkade en modell av och skulpterade kvinnan som skulle falla i en framåtrörelse.

Men hur han än vred och vände på skulpturen, så fick han inte till det. Kvinnan såg endera ut att dansa chottis på ett ben, endera att elakt hytta med nävarna eller se spyfärdig ut.

Sent en kväll så for han till ateljén för att fortsätta sitt arbete och försöka få till det. Mörkt som det var så fick han ta till lite extra belysning som han exponerade mot kvinnan i trappen. Där, och just där, ser han vad han inte förstått och vad han har missat.

Hur han än försökt, så hade han inte fått till det, men nu när strålkastarljuset föll över kvinnan i trappen, så såg han hur skuggan förstärkte kvinnans rörelse, från att vara statisk, till att bli helt dramatiskt fallande. Lysande, rent ut sagt!

Men hur gick det då för byrån? Jo, liggandes bara en halvmeter från byrån fanns två små ben, tänkta till en marionett som inte blev av. In med dom i byrålådan som lämnas lite på gavel, och resultatet ser ni på bild ovan.

Man kan kalla det vad man vill, jag blir då både full i skratt och stolt när jag ser den, och då duger den, sen att den sprack i Rakubränningen är som sagt en annan pilsner.

"Konst är det man inte kan. Om man kunde det skulle det ju inte vara någon konst"/eriksson

Första snön har kommit,den som har mage att ligga kvar en stund, ett par grader kallt och höstens första helgkurs i keramik har precis startat nu på morgonen.

Själv så står jag lite på sidan om och passar på att färdigställa några alster på göra listan, för att sen kunna påbörja nya grejer, vad det nu kan tänkas bli.

Satt hemmavid på Dalgatan och sorterade kartonger fyllda med fotografier, brev och andra ting, som får en att ömsom bli nostalgisk, glad, men också lite ledsen emellanåt.

För visst skiner man upp som en sol, när man i handen håller ett sånt här fint välskrivet brev med anteckningar i marginalen, små fina teckningar som beskriver en svårordad händelse, och alltid det där VÄND!, längst ner till höger. Fint som bara den, och mycket roligt att ha kvar.

Nu för tiden Anno 2010, med FB, Skype och Networlds, går det fort som attan med info, bilder, och grannar och vänners ve och väl.

Men vilken inspirationskälla! Vänner som levererar daglig dags, vackra underfundiga fotografier, teckningar och dikter, musictips, events och så mycket annat gott och tänkvärt att man bara baxnar!

Känner mej alltid så jäkla lyckligt lottad som har en kreativ bekantskapskrets, som bjuder på sig själv och som sagt, ger en input från alla håll och kanter, berikar tillvaron så mycket!!!!

Så till alla som står och trampar och inte riktigt kommer igång med kreativiteten, kan jag bara säga som Morfarn i Maksim Gorkijs memoarer" Min barndom" sa :

"Ut i världen, hemma blir det ingen guldmedalj"./eriksson

På plats igen på godset efter en helg med lite annat pyssel och stök hemma på Dalgatan. Kändes skönt att vara lite ledig och "hinna ikapp".

Men mina vänner på Godset hade inte legat på latsidan, där var fejat och putsat, nya hyllor uppsatta och orangeriet ställt iordning inför den kommande vintersäsongen, mycket snyggt och imponerande. Nu får jag väl själv till att börja med, ta tag i kvarning av återanvänd lera, nog så jobbigt, men nödvändigt.

Vintern ja, inte min pilsner om man så säger. Är nog själv lite mer åt sommarhållet med flip-flop och sköna, varma bad och båtturer. Hur som helst så kommer den och hugger rätt vad det är, och då bör man ju vara beredd. Märks nu om inte annat i hallen, där tjocka jackor och grova skor, halsdukar, mössor och allt annat man ska ta på när man går iväg och köper mjölken.

Annat är det på jobbet som man säger, där tar så sakteliga nya skisser och funderingar form, och ska väl så småningom bli till en ny spännande kollektion, ser onekligen bra ut!

Apropå inför vinterväder och jul, så finner man att läsa i bondepraktikan att om en Juledag infaller på en Lördag, vilken den gör i år anno 2010, så lär detta år ha blivit enligt följande praxis :

"När han på en lördag är, kommer en vinter med köld och väder,

ostadig, också mycket snö, och en ond blåsande vår skall du se.

Sommaren bliver och hösten torr, man skall icke mycket korn i ladan föra,

fiskeri skall då lyckas i alla tider, skeppsfolk skall då mycken storm lida.

Mycken eldsbrand skall man spörja, och av mycket krig skall man och höra,

folket bliver sjukt, de gamle dö, trädena förtorkas, bina lida nöd,

därför ska du icke på honung lita, men du må väl hos mjölkbyttan sitta.

Jag håller det inte dyrt skada må,att vi detta år inte mycket vax ska få.

Och kyndersmässo ljus behöva icke vi, papisterne have oss därmed förvänt,

därför bliva de nu dageligen förskämt.

Gud have med dem och oss tålamod, och förlåte oss vår synd, slem och led."

Jojo, ord och inga visor det, snart Jul.../eriksson

Ibland har tv-burken sina förtjänster och råkar hitta rätt bland ljud och bild. Såg nämligen Robert Plant i "Skavlan" och Elton John hos "Elvis Costello", kul och lärorikt att få höra om historier från förr och vad de har inspirerats av, dessa två giganter.

Mycket har vi ju gemensamt vi kreatörer oavsett hur nutid är och hur framtiden ter sig, den upprymda känslan när bitarna faller på plats och den kolsvarta väggen när allt gått åt helsike. Att få behålla känslan när man väl har hittat rätt, och orka vända om och ta nya grepp när återvändsgränden är ett faktum.

På godset har vi haft det hektiskt den senaste tiden, med Utställning på Murberget och skapa för Vårsalongen på Liljevachls, roligt, inspirerande och ibland skitjobbigt. När det varit som värst så funderar man om man valt rätt media för just den tanken eller det uttrycket. Ibland kanske man ska måla eller fota, ibland skulptera eller helt enkelt bara muntligt berätta det man vill ha sagt, rätt eller fel.., jag vet inte.

Men så infinner sig känslan av att inte ge upp, speciellt då man många gånger haft det färdiga resultatet i huvet och nästan känner hur det ska bli, det roliga och inspirationen tar över och säger åt en att inte kapitulera. Huvudsaken är att det bär frukt de frön man försöker så, om än de smakar beskt för vissa, och är en lyckococtail för andra, så ska de ha vattnats rejält.

För ställer vi oss likgiltiga och oinspirerande inför konst och kultur i vilken form den än vara månde så trampar vi vatten, och lär inte ta oss vare sig åt det ena eller andra hållet. Så spotta och skäll på den, eller kyss och applådera den, men säg inte att du inte förstår, var istället ständigt nyfiken och säg som Moliére:

"Nyfikenhet är att villigt, stolt och ivrigt erkänna sin okunnighet."/eriksson

Nä nu var det länge sen på bloggen, känns fint att vara tillbaka . Sitter och kollar in på världens barn galan med jämna mellanrum, har ringt in och gett en slant, bara hoppas den kommer i rätta händer.

Tidigare idag så var det ett intressant reportage på kulturnyheterna om ett storytelling meeting i Stockholm, där några av världens "bästa" storytellers samlades. I Kina t.ex, där det muntliga berättandet har tusenåriga traditioner och minst lika många utövare kan man få sig en berättelse uppdelad i avsnitt. Man besöker alltså en berättare och får sig ett avsnitt, återkommer dagen efter för en fortsättning, häftigt!

Ivar Lo Johansson påstår i sina memoarer att hans tidigaste minne av sin barndom, är när han ligger i sin barnvagn vid ett års ålder och irriteras av ett bi !?

Hur som helst, världens barn och berättande...,roade mej därför en stund med att försöka hitta mitt tidigaste minne, inte lätt alls. Det fina i alltsammans är att mycket dyker upp som man glömt eller lagt åt sidan i någon otillgänglig huvudhörna.

Först så måste jag förflytta mej till min barndoms Mackmyra by i ett gult trähus som faktiskt påminner lite om min nuvarande bostad. Där var vi många som bodde och många hälsade på, så till en början blir minnesbilden ett gytter av människor, djur, möten och tidpunkter än hit, än dit.

En morfar som byggde fågelholkar, två mostrar som jagade killar, en farbror som jagade tjejer och en morbror som körde en Husqvarna Silverpil, och så vi då fem, familjen Eriksson. Händelselöst var det då aldrig, sprang vi inte olovandes ner till bäcken, så fick vi hjälpa grannarna med sättpotatis, valla kor och äta kalvdans,hjäpa till vid tvättflotten, bli "pottklippt", fånga kräftor och åka lådbil och....

Men i mitt minne så är det en sak jag alltid återkommer till när jag tänker tillbaka, "Sillbilen"!

Vi hade en St Bernardshund som hette Peggy, när hon la iväg över fälten bort mot bron, så kunde man se "Sillbilen" komma, en wolkswagen buss med såna där aluminiumjalusier man kunde dra upp. Väl framme så följde Peggy bilen tills den kom fram till gården. Och ur och från den såldes allehanda varor som strömming, grönsaker, basvaror och mycket annat, en fröjd att minnas, för gissningsvis så fick vi säkert något vi barn, eftersom jag alltid drar på mungiporna när jag minns det.

Så ge åt världens barn, så åtminstone några får något gott att berätta, för det är väl som Isabell 7 år sa:

"Det är inte så farligt om man har olika färg på huden, det viktiga är att man har samma färg på hjärtat."/eriksson