En vandring i solen

Som Far till nu två utflugna barn, har jag ( tror jag, i allafall ) förstått att var ålder har sin charm, nyfikenhet, vånda och oförstörda gåpåaranda.

For till Umeå idag för en liten omsorgsfull service och status presens. Till min stora glädje så följde AnnaKarins dotter Agnes med, en ynnest att få tillbringa dagen med henne, nyfikenheten och spontaniteten själv.

Hur än det är och hur än allt förhåller sig i alla tider, så verkar funderingar och frågeställningar vara dom samma, man byter bara ut kulram och radio mot Ipod, och skolresan till Furuvik mot Göteborg och Liseberg.

Ingen är mer glad än jag.

Pappa sa alltid, bli aldrig en nolltillväxtare, tänk framåt och följ utvecklingen, men glöm aldrig dina rötter.

Så på vägen hem, efter en dag av kulturella begivenheter med allt från logdans på museét, till ett Happy Meal på McDonalds, så sitter vi där gratisåkare till trots, och småtjattar med varandra., Agnes och jag.

-Finns det ett liv efter detta?Frågar Agnes..

-Ingen aning, säger jag.

-Men man kan forska i det kanske, som Farfar forskar...

-Jaa, säger jag, men vem ska man fråga?, alla som vet är ju döda och de som lever och säger att det finns , dom tror ju...

-Men när du dör Peter så vill du väl bli askad iallafall?

-Du menar kremerad, säger jag...,

-Näää, askad.

-OK, säger jag, blir jag inte uppäten av maskarna så kan jag mycket väl bli askad, om jag får lägga askan på berget i din sandlåda, som ett minne..

-Men mina barn ( om jag får några) som sitter i sandlådan och leker , och helt plötsligt får sot i spaden blir ju skiträdda när dom får aska på spaden, vad säger jag till dom ?

-Säg till dom att det är ju bara Peter, å lägg det i lastbilen, den som han tycker så mycket om, den med tipp.../eriksson