Det händer ibland att det kliar så förbaskat i ryggen när jag står där och jobbar på Godset. Raskt så går jag fram till Ak och ber henne klia lite så det går över.

-Jahaja, säger AK.., det är hembesök igen...

-Hembesök??

-Hur många gånger har jag inte sagt åt dej att det är din Lillebror Stefan som vill ha kontakt. Ett tecken, det är vad det är !

- Gör som jag säger, och gå på en sådan här seans och träffa en som förmedlar kontakten. Jag kan följa med som stöd om du inte törs.

-Törs! Det är klart jag törs, men varför.., det där funkar väl inte.

-Du, kolla på den där skylten, säger AK , och pekar mot en skylt i stengods som det står Anna-Karin på.

-När jag satt upp den, och det va det första jag gjorde när verkstan var klar, så kände jag att min mamma stod bakom mej och hejade på och tjoade för glatta livet, hon var här och hon var med mej, stupsäkert! Kändes in i ryggmärgen!

-Så du menar att det är Stefan som kliar mej på ryggen?!

-Såklart det är! Han vill ju tala om hur han har det, och så är han väl nyfiken på hur du och alla andra har det.

Och så där håller vi på..

Men jag måste medge att även om jag har det svårt att ta det till mej, så känner jag AK så pass väl vid det här laget, för henne är det sanning, och hon tjafsar inte om skitsaker i onödan, så det så!

När min lillebror Stefan gick ur tiden för fyra år sedan, så var det så plötsligt, och ofattbart och onödigt. Mitt i sorgen så förstod man ingenting om någonting, och jag vet ärligt talat om jag ville det, förstå det alltså...

Efter begravningen så fick vi en bok av Stefans bästa vän, den heter "Hoppsan, jag är död" av Arto Paasilinna.

-Läs den, sa Roland. Mycket Stefan i den, och säkert mycket utav många som gått ur tiden, unga som gamla.

Den är rolig, ger svar och ställer frågor, sant eller falskt, spelar roll men den hjälper i sorgefrågorna.

Jag klassar den boken som en av de bättre gåvor jag fått ta del av, i den av stunder då det är som svårast att ge.

Rekommenderar den verkligen, och ta och köp ljudboken, underbart tolkat av Frej Lindqvist.

Jag brukar tända ljus rätt så ofta, på Godset gör vi det alltid, och på Dalgatan gör jag det främst för att det är rogivande och vackert.

Nu har jag tänt två ljus, ett för pappa och ett för brorsan, det är ju Allhelgonahelgen och den kan man ju stötta.

Annars är det väl Simon Templar, Nelson Mandela, alla mina vänner och släktingar, jag tänker på när jag hör ordet Helgon, jag har ju många som finns med mej nu också.

Minnen bär vi med oss hela livet, och när vi tänder ett ljus eller gör något annat för att få möjlighet att i lugn och ro backa tillbaka, så sitter vi där och minns med ett stort skratt, eller med gråten i halsen.

Nu när jag sitter här och kollar in de brinnande ljusen, så hoppas jag i mitt stilla sinne att brorsan kliar mej lite på ryggen, skulle sitta så fint./eriksson