Nä nu var det länge sen på bloggen, känns fint att vara tillbaka . Sitter och kollar in på världens barn galan med jämna mellanrum, har ringt in och gett en slant, bara hoppas den kommer i rätta händer.

Tidigare idag så var det ett intressant reportage på kulturnyheterna om ett storytelling meeting i Stockholm, där några av världens "bästa" storytellers samlades. I Kina t.ex, där det muntliga berättandet har tusenåriga traditioner och minst lika många utövare kan man få sig en berättelse uppdelad i avsnitt. Man besöker alltså en berättare och får sig ett avsnitt, återkommer dagen efter för en fortsättning, häftigt!

Ivar Lo Johansson påstår i sina memoarer att hans tidigaste minne av sin barndom, är när han ligger i sin barnvagn vid ett års ålder och irriteras av ett bi !?

Hur som helst, världens barn och berättande...,roade mej därför en stund med att försöka hitta mitt tidigaste minne, inte lätt alls. Det fina i alltsammans är att mycket dyker upp som man glömt eller lagt åt sidan i någon otillgänglig huvudhörna.

Först så måste jag förflytta mej till min barndoms Mackmyra by i ett gult trähus som faktiskt påminner lite om min nuvarande bostad. Där var vi många som bodde och många hälsade på, så till en början blir minnesbilden ett gytter av människor, djur, möten och tidpunkter än hit, än dit.

En morfar som byggde fågelholkar, två mostrar som jagade killar, en farbror som jagade tjejer och en morbror som körde en Husqvarna Silverpil, och så vi då fem, familjen Eriksson. Händelselöst var det då aldrig, sprang vi inte olovandes ner till bäcken, så fick vi hjälpa grannarna med sättpotatis, valla kor och äta kalvdans,hjäpa till vid tvättflotten, bli "pottklippt", fånga kräftor och åka lådbil och....

Men i mitt minne så är det en sak jag alltid återkommer till när jag tänker tillbaka, "Sillbilen"!

Vi hade en St Bernardshund som hette Peggy, när hon la iväg över fälten bort mot bron, så kunde man se "Sillbilen" komma, en wolkswagen buss med såna där aluminiumjalusier man kunde dra upp. Väl framme så följde Peggy bilen tills den kom fram till gården. Och ur och från den såldes allehanda varor som strömming, grönsaker, basvaror och mycket annat, en fröjd att minnas, för gissningsvis så fick vi säkert något vi barn, eftersom jag alltid drar på mungiporna när jag minns det.

Så ge åt världens barn, så åtminstone några får något gott att berätta, för det är väl som Isabell 7 år sa:

"Det är inte så farligt om man har olika färg på huden, det viktiga är att man har samma färg på hjärtat."/eriksson